Cykelresa i norr – Narvik-Tromsø

Postat 2013-06-16 klockan 18:33 i kategorin Anders stora värld, Europa av Anders@

Vi hade turen att komma precis under Narviks sommarfestival. Efter den mer berömda vinterfestuka (vinterfestveckan) som äger rum i mars och är Narviks största händelse är det här årets nästa största begivenhet och ett tillfälle när folk i stan går man ur huse för att uppleva det som sker.
I ärlighetens namn ska man väl säga att liten stad = liten festival. Utbudet kanske inte fick en att kippa efter syre på grund av utmattning. Men det fanns i alla fall allt från barncykellopp till festivalområde med öltält och så det som vi tyckte var det mest intressanta, tävlingen Nordnorges starkaste man.
Det var mitt livs första starke man-tävling och det var svårt att inte bli imponerad när deltagarna lyfte bilar och väldiga stenklot, drog stora terrängbilar med tillhörande släp och mycket annat. En riktig höjdare!

Under andra världskriget, när tyskarna invaderade Norge i april 1940, var det våldsamma strider i Narvik. Bland annat sänktes många skepp, flygplan sköts ner och stora delar av staden smulades sönder av bomber och artilleribeskjutning.
Striderna, som pågick i två månader, har sedan har kommit att kallas Slaget om Narvik. De stod mellan tysk-österrikiska trupper på ena sidan å norska, franska, brittiska och polska på den andra. Hundratals människor dödades och på många platser, både inne i Narvik och i områdena runtomkring, finns minnesmärken därifrån. Det finns också ett mycket intressant museum mitt inne staden som berättar om det som hände och där vi tillbringade ett par timmar. Klart värt ett besök om man är intresserad av historia.
Dessutom upptäckte vi att det finns bunkrar längs kusten som är öppna och går att ta sig in i.

En annan sevärd plats är utsiktspunkten uppe i skidbacken, dit man kommer med kabinbana som utgår centralt ifrån i staden.
Förutom att se på utsikten studerade jag även backarna som såg ut att vara riktigt branta och jag fick rejäl lust att någon gång under vintertid för att prova pisterna.

Efter ett par dagar i Narvik packade vi sen ihop cyklarna och all utrustning i en buss och begav oss vidare norrut till Tromsø. Efter en bussresa med många stopp, som tog drygt fem timmar, var jag återigen under den här resan längre norrut än jag någonsin varit tidigare.
Att man var långt norrut gick heller inte att ta miste på för det var kallt, riktigt kallt.
Att avstånden är stora så här långt norrut bekräftades också när vi besökte det ena av stadens två Burger King. (Det andra är för övrigt världens nordligaste BK).
Det visade sig när vi skulle beställa att både stripsen och de flesta sorters burgarna var slut.
Killen i kassan förklarade med glasartad blick läget:
-Vi har tömt hela stan på strips, det finns inget mer att köpa och i morgon är en av årets viktigaste dagar, det kommer tre kryssningsfartyg till stan.
Ja vad säger man, jobbigt läge när närmaste BK utanför Tromsø finns i Bodö, 55 mil bort, och nästa därefter i Trondheimstrakten, 100 mil bort…
Tromsø är annars överraskande stort (i stan bor drygt 56 000 personer) och det finns ett brett utbud av affärer och andra inrättningar.

Eftersom det ligger där det gör är mycket i Tromsø världens nordligaste. Här finns till exempel världens nordligaste universitet, Polaria – världens nordligaste akvarium och dambasketlaget är världens nordligaste lag i en högstadivision.
Här finns också en hel del sevärdheter som Ishavskatedralen, polarmuseet, och inte minst en helt makalös utsiktspunkt uppe på Fløyfjellet, dit man kan ta sig med kabinbana. Där uppifrån ser man hela staden med fjällen som omgivande och mycket imponerande kuliss.

På grund av tajt schema lämnade vi Tromsø redan efter midnatt samma kväll och tog Hurtigruten för att åter bege oss mot ”sydligare breddgrader”, Lofoten.
Vi åkte med MS Lofoten, ett äldre skepp som varit i drift sen 1964. Charmigt, men lågt i tak och lätt att slå i huvudet när man är lång.
Under resan blev jag gång på gång överraskad av hur många gårdar och hus det finns på de mest otillgängliga ställen längs kusterna. Det är som att resa omkring inne i ett jättelångt avsnitt av tv-programmet ”Platser där ingen trodde någon kunde bo”.

När vi närmade oss Lofoten blev vyerna allt mer imponerande. Fjällen, fjordarna och hela naturen gör att resan verkligen är värd sina pengar.
Sista stopp, av ganska många – det här är ju både en transportväg för folk och gods – blev sen Svolvær, som gett sig själv epitetet Lofotens huvudstad.
Efter några dagar utan cykel såg jag nu fram mot att sätta mig på sadeln igen och börja upptäcka Lofoten.