Cykelresa i norr – Lofoten
Postat 2013-06-23 klockan 09:41 i kategorin Anders stora värld, Europa av Anders@
Vi började vistelsen på Lofoten med att cykla till Kabelvåg, ett samhälle cirka 5 kilometer väster om Svolvær, där vi tog in på vandrarhemmet som vi skulle vistas på i två dygn.
Standarden där var hög och kvaliteten på madrasserna alldeles ypperlig.
Nästa dag var inlagd som en vilodag i kalendern. Men eftersom vädret var strålande fint och vi alla tre var upptäckslystna bestämdes att vi skulle ge oss iväg på en liten cykeltur. Först var vi dock tvungna att åka in till Svolvær eftersom Christian började få problem med sin cykel. Medan han var på verkstaden tog jag en snabbsväng in på krigsmuseet som låg alldeles i närheten. Där möttes jag av en minst sagt entusiastisk museivärd i min egen ålder. Han började berätta om de många bunkrar från tyskarnas ockupation under andra världskriget som finns i området (enligt hans uppgifter är Svolvær den stad som har flest bunkrar per invånare i hela Norge) och sa att jag bara måste besöka dem!
Det lät spännande, men först gav vi oss av på vår lilla tur som blev allt längre i takt med att timmarna gick. Det var nämligen mycket svårt att inte fortsätta. För dels var det så skönt att kunna cykla utan de fullpackade och mycket tunga väskorna på cykeln, det gick så lätt att vi riktigt flög fram över vägarna.
Dels är Lofotens landskap så makalöst vackert att man bara ville fortsätta. Det var som att njuta av en gigantisk buffé där man kunde äta tallrik efter tallrik med olika delikata rätter utan att någonsin bli mätt. Man ville bara ha mer och mer och mer.
Det slutade med att vi hade avverkat över tio mil innan vi var tillbaka i Kabelvåg igen. Trötta men lyckligt uppfyllda av dagens alla naturupplevelser.
Fortfarande nyfiken på bunkrarna fick jag sen sent på kvällen (man behöver inte mycket sömn när det aldrig mörknar) med mig de andra och vi besökte först två olika bunkrar inne i Svolvær. En vid hamninloppet och en uppe på en hög kulle mitt inne i staden varav båda var rejält tilltagna i storlek.
Därefter utforskade vi den i Kabelvåg, som var den som han på museet lovprisat mest. Han hade också helt rätt. Det visade sig vara ett mindre berg som i stort sett var helt utgrävt. Där löpte långa, långa gångar och det fanns en rad olika rum – bland annat ett där tyskarna hade byggt en vattencistern.
Det var riktigt fascinerande att gå omkring inne i de mörka gångarna och rummen, upplysta enbart av ficklampans smala ljuskägla, och försöka föreställa sig hur det kunde ha sett ut där inne under brinnande krig.
Mellan Kabelvåg och Å, den yttre spetsen på Lofoten där vägen tar slut, är det cirka 12 mil. Ingen jättesträcka och vi planerade att ganska lätt klara av den på två dagar. Cykelfärden började bra och även om det var betydligt tyngre med all packning på igen, susade vi fram i en härlig medvind. Landskapet med sina höga fjäll är till större delen dessutom relativt platt mellan bergsmassiven.
Det var först framåt eftermiddagen som det dök upp riktigt branta och långa backar som man verkligen fick slita för att komma upp för. Christians cykel som skulle ha varit fixad hade fortsatta problem och kedjan hoppade ideligen av när han tog i.
Efter ett besök på Lofotens berömda vikingamuseum i samhället Borg (det har byggts en kopia av det man hittat som varit världens största vikingahus) havererade baknavet i cykeln totalt. En enorm tur i oturen var dock att det hände just i Borg för där finns en av få cykelverkstäder på hela Lofoten (vi tänkte både en och två gånger om det istället hade hänt långt ute på landsbygden).
Eftersom verkstaden var stängd för kvällen fick vi sluta cykla tidigare än planerat. Men vad gjorde det när vi kunde sitta vid en öppen eld och skåda ut över fjorden och fjällen runtomkring och sen krypa in i tältet som hade första parkett över den fantastiska utsikten.
Efter att Christians cykel var lagad igen kunde vi fortsätta ut mot Å. Vi tog en liten avstickare ut mot Norges äldsta bevarade fiskeby, Nusfjord, och passerade på vägen dit en av de mest storslagna platser jag varit på. När vi cyklade upp för en brant backe hade vi ett mäktigt fjällmassiv framför oss och när solen bröt igenom molnen ovanför kändes det som om vi cyklade rakt in i himmelen.
Överhuvudtaget var sen den fortsatta vägen ut mot Å ett av de vackraste områden jag någonsin besökt. Det enda som jag kan komma på är i samma klass är vissa delar av Sydön på Nya Zeeland. Fullkomligt makalöst och ett absolut måste för den som gillar vacker natur! Särskilt njutbart är det att se allt från cykelsadeln då man längs vägen hinner insupa allt man ser och verkligen njuta av det.
Eller som Martyn uttryckte det:
-Ingen av alla de bilder man har sett från Lofoten på internet kan återspegla hur vackert det verkligen är här på riktigt.
De sista milen hade vi rejäl motvind rakt in från den väldiga Nordatlanten och det var tre mycket trötta cyklister som slutligen nådde fram till det lilla samhället Reine (också en helt sagolik vacker plats) där vi åt en riktigt rejäl middag.
En normalt funtad själ hade antagligen krupit till kojs efter det, speciellt som klockan var efter elva på kvällen. Men vi hade ju sagt att vi skulle ta oss hela vägen ut till Å. Så vi trampade på den sista milen och strax före midnatt var vi framme vid vägens slut. Där blickade vi ut över klipporna och havet och kunde trötta, men glada konstatera att vi hade nått hela vägen fram. Vårt cykeläventyr var över.