Vitryska gränsstationer – värst i världen?

Postat 2011-07-12 klockan 22:59 i kategorin Anders stora värld, Europa av Anders@

Vi började dagen med att åka till en bilverkstad för att få fläkten fixad och slippa bli skållade inne i bilen. Reparatören på verkstaden lyckades fixa det hjälpligt och sen var det dags att fortsätta och på sätt och vis var det nu verkligen började. Den första delen av resan hade varit lätt och relativt smärtfri. Det var när vi skulle in i Vitryssland som vi skulle börja ställas inför större utmaningar.
Landet har kallats Europas sista diktatur och styrs av President Lukasjenko, en man som inte på något sätt hyllar demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Bara några dagar innan vårt besök hade hundratals människor gripits vid två olika tillfällen. Ena dagen hade folk samlats och klappat i händerna, ett mycket svagt uttryck för önskan om demokrati – resultat cirka 300 gripna.
Två dagar senare hade någon skapat ett event via sociala medier som gick ut på att folk bara skulle samlas och mingla. Det var inte ens en riktig demonstration, det fanns inga plakat eller banderoller och det var inga högljudda rop – resultat minst 250 gripna.
Vad som sen händer med de stackarna som grips verkar inte nå ut till omvärlden, men man måste nog frukta det värsta. Vitryssland är en fullt fungerande kommunistdiktatur med en nitisk underrättelsetjänst mot det egna folket, KGB still going strong. Det finns mängder av spioner och angivare och ingen som kritiserar regimen går säker.
Det var alltså dit vi skulle och både jag och Lars var ganska spända. Hur skulle det vara att åka tillbaka i tiden och komma in i ett land som var som Sovjetunionen under det kalla krigets dagar?

Att det var mycket byråkrati hade vi redan fått en försmak av.
För att ta sig in i Vitryssland behöver man ett visum, vilket inte är helt lätt. Det finns några olika varianter att välja på, men vi hade insett att det enda som var någorlunda hanterbart att få var transitvisumet.
Det kräver visserligen att man måste fylla i ett långt formulär med alla möjliga frågor, men det är ändå ingenting mot de andra som tydligen ska vara riktiga mardrömmar.
Med transitvisumet får man uppehålla sig i landet under 48 timmar så var plan var att åka från Vilnius tidigt på morgonen, vara i Minsk under dagen och sen åka vidare ner mot Ukraina dagen efter.

Väl framme vid gränsen möttes vi av en barsk gränsvakt som inte pratade någon engelska. Det enda han sa var: passport och passport car!
Registreringsbeviset för bilen (passport car) var tydligen otroligt viktigt och det var tur att Lars hade ordnat allt med bilen i förväg. Utan det hade vi inte haft en chans att ta oss igenom.
Därefter var det som att ta sig igenom en byråkratisk hinderbana.
Station 1, fyll i ett långt formulär med frågor under översikt av en kvinnlig gränsvakt som måste ha varit något av det suraste som någonsin gått i ett par skor.

Det skulle faktiskt vara intressant att se hur utbildningen till gränsvakt går till i ett land som Vitryssland.
Kan tänka mig att det kan se ut så här:
Lektion 1, var så otrevlig du kan, le absolut inte, ha ett ilsket och på samma gång översittande tonfall när du pratar med samtliga som ska passera gränsen. Lektion 2, lär dig absolut inte något främmande språk som till exempel engelska som större delen av människor i resten av världen pratar. Kommer de till Vitryssland ska de ha lärt sig ryska och därmed basta!
Lektion 3, försök absolut inte hjälpa till om någon har några frågor. Svara nedvärderande på ryska och försök inte bistå idioten som inte kan läsa kyrilliska bokstäver.

Station 1 var med andra ord ganska tuff och när den äntligen var klar var det bara att gå vidare till station 2 för att fylla i nästa formulär.
Så där höll vi på en stund tills vi till slut trodde att vi var klara. Vi körde då glatt mot utgången av gränsstationen, övertygande om att vi hade klarat oss igenom hinderbanan.
Där stod en sista vakt vid en bom och tog emot de lappar som man hade fått och som visade att allt var ordnat.
Vi lämnade fram det vi hade fått och fick genast bakläxa:
Custom, custom, sa han och pekade tillbaka mot huvudbyggnaden.
Vi hade tydligen inte klarat oss i alla fall. Gör om gör rätt, gör det!
Vi åkte tillbaka och var då tvungna att åka mot enkelriktat. En orolig tanke for genom huvudet. Tänk om vakterna tror att vi försöker fly ut ur Vitryssland.
Jaha, blir vi inte skjutna nu blir vi det aldrig. Men vi hade tur och överlevde det.
Istället kastades vi tillbaka in i hinderbanan igen och fick framför oss ett långt formulär där allt bara stod med kyrilliska bokstäver. Vi förstod absolut ingenting och sa till varandra att nu har vi nått fram till den oöverstigliga muren, hindret som inte går att klara.
Men som tur var var han som jobbade där lite hjälpsammare och letade fram ett precis likadant dokument på engelska så att vi kunde förstå hur vi skulle fylla i vårt kyrilliska.
Och så, till slut kunde vi ta oss fram, lämna över samtliga lappar som behövdes och ta oss in i Vitryssland.

 
Taggad med: , , , , , , , ,