Minsk – en förvånansvärt fin stad

Postat 2011-07-12 klockan 23:43 i kategorin Anders stora värld, Europa av Anders@

Det visade sig att vägarna i Vitryssland var överraskande bra och dessutom var det nästan inte någon annan trafik så vi kunde ta oss fram till Minsk med bra fart.
Att det var så pass hög vägstandard kändes lite konstigt för när man tittade åt sidorna såg man tydligt att Vitryssland är ett mycket fattigt land. De små gårdarna som ligger längs vägarna ser ut som man kan tänka sig att de gjorde i Sverige för 100 år sen.

Resan fram till Minsk var en barnlek, men sen började det svåra. Det finns ingen – och jag menar ingen – skylt i Vitryssland som är på någonting annat än Kyrilliska. Vi förstod med andra ord ingenting och skulle ändå försöka hitta fram till en adress mitt i centrum. GPS hade vi blivit avrådda från på motormännens riksförbund (de sa att det inte fungerade speciellt bra i Vitryssland) så vi hade bara översiktskartan över hela landet och en liten karta, som fanns på den, att lita på.
Efter att ha snurrat runt en del lyckades vi till slut hamna på rätt spår, mycket tack vare en taxichaufför som beskrev vägen genom att enbart peka på kartan och visa med kroppsspråk hur vi skulle köra.

Att hitta bra boende i Minsk är inte så lätt. Hotellen är dyra och ska ha ganska låg standard i förhållande till priserna. Inte heller finns det några hostel så vi hade bestämt oss för ett annat alternativ, att hyra rum hos en privatperson. Det visade sig vara ett bra drag, lägenheten låg extremt centralt vid huvudgatan Prospekt Nezavisimosti.

Vi spenderade sen dagen med att gå omkring och titta i Minsk som visade sig vara en överraskande fin stad (i alla fall i centrum).
Under andra världskriget jämnades den nästan helt med marken och det finns därför väldigt lite gammal bebyggelse. Istället byggdes den upp som ett skolexempel för stalinistisk arkitektur, vilket faktiskt inte är så illa som det låter.
Det många förknippar med före detta Sovjet är de enorma, dödligt trista gråa betongbyggnaderna, men de tillkom faktiskt senare. Stalinistisk arkitektur (som skapades mellan (1933-55) är tvärtom ganska rika på detaljer och gatorna är breda för att ge en pampig och storslagen känsla.

När vi gick omkring där i centrala Minsk hade vi ändå de senaste dagarnas händelser i huvudet och vid de tillfällen vi riskerade att möta en polis eller militär bytte vi helt sonika sida av gatan vilket var en ganska underlig känsla. Hemma är man van vid att en polis betyder trygghet, men i Vitryssland är det precis tvärtom.
Det kändes därför lite olustigt utanför presidentpalatset där det stod en soldat som följde oss med hökögon när gick förbi. Trots det var jag bara tvungen att ta en bild (jag kan aldrig låta bli att göra sådant). För att vi inte skulle riskera att bli gripna gjorde jag det i alla fall så diskret det bara gick under armen.
Samtidigt tänkte jag, vad skulle hända om han såg att vi fotade, skulle vi bli gripna, anklagade för spioneri?
Det var ingenting jag ville inte veta så vi skyndade oss därifrån med höjd puls.

En annan byggnad som väckte vårt intresse var KGB:s huvudbyggnad som ligger mitt på huvudgatan.
Samtidigt blandades nyfikenheten med avsmak för vad som kanske pågick därinne. De hundratals som gripits dagarna innan vi var där, fanns några av dem där, vad hände med dem?
Mina tankar gick tillbaka till Vilnius och den före detta sovjetiska KGB-byggnaden, som också ligger mitt på huvudgatan där, och som nu är museum.
Där begicks de mest fruktansvärda övergrepp och kanske skedde samma saker innanför de väggarna vi nu stod utanför.
Vi kände en väldig maktlöshet över hur lite vi kunde göra. Diktaturer och galningar som Lukasjenko är verkligen en skamfläck för mänskligheten!

Det blev sen en dag med mycket gående och som avslutades på en restaurang på en pråm i floden Svisloch där vi bevittnade hur mörkret lade sig över staden.

 
Taggad med: , , , , , , , , ,