Paddling i Stockholms skärgård
Postat 2011-06-12 klockan 13:10 i kategorin Anders stora värld, Europa, Sverige av Anders@
Det finns många fantastiska platser att resa till på jorden. Många ligger långt borta och kräver en hel del pengar och möda för att ta sig till, men andra finns på så nära håll att man borde ta sig dit mycket oftare än man faktiskt gör. Ett exempel är Stockholms skärgård. När det är klarblå himmel och solens sken blänker i vattnet är det en av de vackraste platserna som finns.
För att ta sig fram mellan de många öarna är kajak ett perfekt transportmedel och den här helgen var vi två glada själar som skulle ge oss ut på en avkopplande tur över helgen.
Det finns så många olika kajakuthyrare att det kan vara svårt att välja var man ska utgå ifrån, men efter att ha gjort lite research bestämde jag att Ingmarsö, med dess läge på gränsen mot den yttre skärgården, passade bra att utgå från för en dagstur.
Ingmarsö, som brukar delas upp i två delar, den norra och södra, är en levande skärgårdsö med cirka 150 åretruntboende och många fler som är där under sommarhalvåret.
Vädret var precis så bra man kan önska sig när vi lämnade kajen på Strandvägen med den ena av de två Cinderellabåtarna.
Dryga två timmar senare var vi framme på vid vårt mål och eftersom vi skulle tälta var det första vi gjorde att börja leta efter en bra plats att slå läger.
Vi blev tipsade av en öbo om en samlingslokal på det inre av ön där vi kunde sätta upp vårt tält och mycket riktigt fanns där en perfekt gräsmatta. Men vad vi inte hade räknat med var att det var helt vindstilla och enormt mycket mygg.
Jag hade inte varit ute i skärgården på flera år och glömt bort hur många de kan vara sådär i början av sommaren. Den orutinen gjorde att ingen av oss hade myggmedel och det dröjde inte många sekunder innan luften runt oss var full av små elaka blodsugare.
Det är förvånande hur fort det faktiskt kan gå att få upp ett tält, med så många pinnar som ska fällas ihop och träs genom olika hål, snören som rätas ut och tältpinnar som ska ner i marken, när man har mänger av mygg som surrar runt en och hela tiden går till attack. Vi måste ha slagit någon form av världsrekord i tältuppslagning och mycket snart kunde vi lättade ge oss av därifrån och ner mot vattnet där det blåste mer och därmed var mindre bra för flygfän.
Att sen sitta på en klippa långt ute i skärgården, dela en flaska vin och en påse chips, se solen sjunka ner mot vattenytan och därefter försvinna, se fiskarna slå och bilda ringar i det annars stilla vattnet och lyssna till tystnaden som bara vid några enstaka tillfällen bröts av måsskrik någonstans långt bortifrån var oerhört rofyllt och ett perfekt sätt att tillbringa en fredagskväll.
Vi satt så tills kvällen hade övergått i natt och blivit skum, men ändå inte helt mörk, precis som den blir i juni, innan vi begav oss tillbaka till tältet.
Väl där visade det sig att det hade blivit, om det nu var möjligt, ännu mer mygg och vi mer eller mindre kastade oss in innanför den skyddande tältduken.
Snabba som vi var med dragkedjan var det inte en enda blodsugare som lyckades ta sig in och vi kunde lugnt krypa till kojs.
Nackdelen med att sova i ute i naturen är dock när man vaknar upp och inser att man måste lätta på trycket. Det var just det som skedde den här natten och det ledde, som alltid när det händer, till en kamp för att försöka somna om. Men eftersom det tyvärr är en kamp man alltid förlorar fick jag till slut ge upp och kliva ut.
För trött för att dra på massa kläder gav jag mig ut i bara kalsongerna för att få det överstökat så snabbt som möjligt, vilket skulle visa sig vara ett stort misstag.
Känslan av lättnad när jag började tömma den överfulla blåsan fick sig snabbt en törn när den första myggan gick till attack och stack till. Sen kom ännu en, sen fem till och snart kändes det som om det stack överallt. Jag försökte vifta bort dem, men det var helt lönlöst för de lät sig inte avskräckas.
Jag ville rusa tillbaka in i tältet igen, men det skulle vara omöjligt att somna om jag inte hade fått kissa klart.
Så när det inte gick att vifta bort myggorna fick jag försöka komma bort från dem. Jag började springa och hoppa samtidigt som jag fortfarande kissade. Därtill viftade jag som en galning.
På något sätt verkade flykten för att undkomma bli till en utmaning för myggen. De verkade tycka att det var lika roligt att jaga mig som det är för ett stort kattdjur att jaga och leka med ett skadat villebråd som inte kan komma undan.
Dessutom verkade dem förbannade myggen bara bli fler och fler.
Jag kissade, sprang och viftade samtidigt som en vettvilling och om det hade varit någon nattvandrare som varit på väg hemåt från en sen fest hade de sannerligen fått något att skratta åt för det måste ha sett helt vansinnigt ut.
Turligt nog var det inte det utan bara skogens djur blev vittnen till skådespelet. Till slut, efter vad som kändes som en fruktansvärd evighet, var jag äntligen klar och kunde rusa allt vad som gick för att komma tillbaka in i tältets säkra vrå.
Hela kroppen kändes sönderstucken och jag låg där med gråten i halsen av ilska och hat mot myggen och tänkte bara en enda tanke: Försöka att sova, det blir bara värre om du börjar klia, Försöka att sova, det blir bara värre om du börjar klia….