På konsert, på polisstation och på gatugladiatorkamp

Postat 2011-01-05 klockan 08:57 i kategorin Anders stora värld, Sydamerika av Anders@

Jag var på konsert med Colombias i särklass mest populära grupp just nu, Plan B.
Deras Sin Contesto spelas överallt, radiostationer, klubbar, restauranger, ja var det går att spela musik!!
En lite annorlunda händelse var att jag var tvungen att lämna ifrån mig bältet utanför. Det har tydligen hänt tidigare att folk har använt sina bälten som vapen när det blivit bråk och därför var de förbjudna på konsertområdet.
Så det var bara att göra som polisen sa och ta av sig det och hänga upp det på kravallstaketet utanför– i samma ögonblick som det lämnade min hand kändes det som att säga: hejdå dyra Tigerbältet.

Konserten var sen riktigt bra. Colombianerna älskar som sagt musik, dans och fest och trots hällregn (det regnar väldigt mycket i Manizales) var stämningen fantastisk.
Många smuttade också på Aguardiente (den lokala spriten som kan liknas vid grekisk ouzo eller turkisk Raki) vilket antagligen hjälpte till att höja stämningen ytterligare.

Efteråt var sen kravallstaketen borta och mitt bälte likaså. Efter att ha konsulterat olika poliser visade det sig att alla bälten hade blivit tagna till en polisstation i en annan del av staden. Så det var bara att ta en taxi dit, upptäcka att det låg i ett slitet och inte alls speciellt säkert område och att det därför stod en polis med automatvapen på vakt utanför, och kliva in där.
Synen som mötte mig var mycket oväntad. I något som liknade en reception hade alla bälten dumpats på marken och det var många som låg där, hundratals. Hela golvet var täckt av bälten i olika storlekar och utseenden. Så det var bara att börja leta och tala om att det kändes som att leta efter en nål i en höstack!
Jag grävde och grävde och allteftersom kom det in fler konsertbesökare som också var på jakt efter sina bälten. Så vi stod där och ömsom skrattade åt eländet och ömsom svor över alla leriga bälten.
Efter att ha gått igenom alla var det bara att konstatera att mitt inte fanns där, i alla fall gick det inte att hitta. Så jag konsulterade en av poliserna som krasst konstaterade; Men ta något annat då, eller ta två om du vill för vi ska i alla fall slänga dem.
En annorlunda upplevelse hur det kan fungera långt bort från den svenska ordentligheten.

Väl tillbaka i den södra delen av staden, i närheten av köpcentret Cable Plaza, där jag bodde fortsatte kvällen. På Avenida Santander, som skär igenom större delen av Manizales, finns det ett stort antal restauranger och barer och där samlades mängder av folk, både inne på dem och ute på gatan.
Tillsammans med en indisk kille som var uppväxt i USA, men som flyttat till Colombia några månader tidigare, som jag hade lärt känna tidigare på kvällen under konserten besökte jag en bar och en klubb. På den senare dansade vi till en blandning av gamla europeiska slagdängor som Bailando och gamla colombianska hits. De inhemska låtarna var helt nya för mig, men absolut inte för alla andra där inne. Samtliga sjöng med i varenda låt de spelade och stämningen var verkligen på topp.
Kanske blev det för mycket av det goda för på utvägen fick jag stifta bekantskap med det colombianska temperamentet. Precis vid utgången började två killar slåss så att gnistorna flög och snart blandade sig fler in i leken. Totalt var det säkert sju – åtta personer som vevade för allt de var värda innan vakterna kom och avstyrde det hela och slängde ut hela bunten.
Men kvällens gladiatorspel var inte slut där, tvärtom var det bara början.
Ute på gatan var det en folksamling som stod och spontandansade och sjöng till en grupp som spelade Champeta, en musikstil från landets karibiska del.
Det var också en stor grupp ungdomar som hade samlats på gatan och drack så det stod härliga till och bara några minuter efter att vi hade kommit ut på gatan bröt det ut flera slagsmål bland dem.
En stackars godisförsäljare som kom dragandes på sin stora vagn, full med sötsaker, passerade vid fel tidpunkt och blev indragen i ett av bråken.
Temperamentsfull, stolt och med latinoblodet svallande av ilska över att de trakasserade honom, beslöt han sig för att inte ge sig av därifrån utan stod kvar och tjafsade tills en stor grupp poliser kom och avstyrde det hela.
Där och då hade det kunnat vara slut, men en av de yngre killarna som hade börjat bråka med godisförsäljaren tyckte tydligen inte att det hela hade retts ut så han gav sig efter honom. Mer tjafs och bråk ledde snabbt till att han blev omhändertagen av polisen som började dra bort honom mot polisbilarna en bit därifrån.
I det läget såg en annan kille, som hade bråkat med den bortsläpade en stund tidigare, sin chans att få ge igen. Han hade en stor plastmugg med öl i handen och den skickade han med full kraft mot den som släpades bort. Rejält berusad var inte siktet det bästa och muggen träffade, istället för sitt egentliga mål, en av poliserna rakt i bakhuvudet. Ölen skvätte över hans mössa och rann ner över en stor del av ryggen och det var inte något som varken han eller hans kollegor uppskattade. Det dröjde därför inte många ögonblick innan han satt uppklistrad som ett frimärke mot en av polisbussarna.
Helt mållös stod jag, och betraktade hela skådespelet.
-Du vet, sa min nyfunne indiske vän. Det här är inget ovanligt. Jag har varit ute i Cali, Medellin, Bogotá och i flera andra städer och det blir alltid så här. Killarna som inte träffar någon tjej under kvällen börjar slåss istället för att de är så frustrerade.
Om hans teori stämde eller inte lämnade jag därhän, men faktum var i alla fall att jag under bara en vecka hade sett flera bråk på kvällarna så någonting var det.
Det konstiga var bara att under min första resa till Colombia, då jag hade spenderat mer än två veckor i landet, inte hade sett en tillstymmelse till sådana aggressioner.
Jag kommer väl att få se under återstoden av min resa vad som händer. Kanske är det bara extra mycket känslor under ferian och det i kombination med allt aguardientedrickande gör att det slår slint för en och annan.

 
Taggad med: , , , , , , , , , , , , , ,